Målaren van Gogh var specialist på att måla solrosor som upprepades i olika perspektiv. Kanske övade han sig för att till slut komma fram till den ultimata solrosen. Han var tokig även på andra sätt. Han skar av sig ett öra och överlämnade det invirat i en duk till en bordellarbeterska.

Platon förklarade hur friheten ledde till det goda samhällets, nämligen demokratins, undergång. Det har jag skrivit om en massa gånger så det tänker jag inte upprepa. Nu ska jag i stället skriva om hur godheten – för den händelse friheten inte lyckas fullgöra sin uppgift att förinta demokratin – kan tillintetgöra vår sociala ordning.

Hos mig hör du rösten av en urminnessvensk, en odalbonde, en medelklassare, en av dem som hos Geijer uttalar sitt credo:

Mig mycken lärdom ej är tung,
jag vet blott, var är mitt.
Vad rätt är, ger jag Gud och kung
och njuter resten fritt.

Kanske är Försiktighetsprincipen den flexiblaste och därmed mest användbara av alla floskler. Den har allraminst funnits med oss sedan 1700-talet när barnet som skulle bli Gustav III utrustades med en vadderad ”fallhatt” av sin mamma Lovisa Ulrika, kort sagt en störthjälm för hemmabruk.

I min kortserie över favoritfloskler har jag idag kommit till Barnkonventionen. Den uppfanns 1924 av Nationernas Förbund, antogs 1989 av FN:s generalförsamling och införlivades år 2020 i svensk lag. En purist skulle kanske invända att en konvention inte kan vara en floskel, men då begär jag att få förtydliga mig, ty Barnkonventionen består av 83 sidor maktlystna floskler staplade på varandra. Så här skrev jag för tio år sedan:

Umgänget med andra människor är ej sällan ett besvär för mig eftersom samhällslivet till stor del består av utbyte av allmänt accepterade floskler. Om jag träffar en väluppfostrad och bildad människa och ska inleda ett vänligt småprat så bör jag för trevnadens skull undvika kontroversiella frågor. Jag kan därför exempelvis säga ”Trump är ju galen, hö hö”. Då skiner den väluppfostrade och bildade människan upp eftersom han känner att han träffat en åsiktsfrände och svarar ”Hans orangea hår är verkligen äckligt!”.

Visserligen kommenterar jag aldrig de synpunkter läsare framför om mina texter, ty jag vill inte hamna i debatter som riskerar att svämma över alla bräddar, men jag läser dem och tar intryck. Ibland inser jag att jag uttryckt mig illa eller rentav haft fel.

För sextio år sedan var det skämmigt att inte försörja sig själv. Det hette att man inte skulle ligga andra till last. Notera den tendentiösa formuleringen. Ligga andra till last. Det hör man av själva ordvalet att det ansågs fel att låta sig försörjas av andra. Man skulle bära sin egen börda.

Hur kom det sig att Skötsamme Medelsvensson, vars av praktiskt taget alla svenskar omfattade paket av attityder och livshållningar bringat nationen sådan välgång, under de senaste årtiondena alltmer förskjutits till skamvrån och till slut fått en dumstrut på sig, en hatt han kommer att få bära till dess han lärt sig att det är skämmigt att begära skötsamhet av andra (eller tills han tröttnar, lägger struten på hyllan, framhärdar i sin dygd och stolt predikar sitt budskap, vilket är min uppviglande rekommendation)?

Under den senaste veckan har jag snickrat ihop ett par nya sociologiska glasögon med ökad skärpa, ungefär som när Galileo konstruerade bättre teleskop och därmed kunde upptäcka Jupiters fyra största månar. Med dessa förbättrade glasögon kan jag konstatera att de frågor som förekommer i den allmänna samhällsdebatten för det mesta egentligen inte handlar om vad de påstås handla om utan om något annat, i sista hand makt.

Igår skrev jag att folk som debatterar och polemiserar ofta inte kan tas på orden eftersom det är andra motiv än de framförda som egentligen ligger bakom, till exempel att den majoritet av tredjevärldsländer som ingår i FN i verkligheten är mer intresserad av att klämma ur den rika världen koldioxidböter och miljöskamsavgifter än de oroar sig för att deras koraller ska blekna eller deras öar sjunka i havet.

Nu ska jag försöka formulera en tanke som för många kanske är självklar. Men den är ändå inte särskilt lättillgänglig. Den tanken är att samhälleliga diskussioner egentligen inte handlar om vad orden säger utan om något bakomliggande som för det mesta direkt eller indirekt gäller makt.

Det finns optimister som menar att de politiskt korrekta idéer som inspirerat västvärlden i något tjugotal år håller på att förångas och lämna markytan så att vi som bor här nere återigen kan andas friskare luft. Jag önskar det vore sant, men min inre, vetenskapligt lagde skeptiker törs inte instämma i sådana förhoppningar. Det beror på att PK-ismen, som några efter amerikanskt föredöme kallar wokeismen, sitter fast i det svenska samhället med kraftigare och tätare rötter än vi normalt uppmärksammar. PK-ism betyder att alla människor, som anser sig svaga, har rätt att bli omhändertagna av staten samt att staten har en skyldighet att ansvara för omhändertagandet. Det står i grundlagen att detta är statens särskilda uppgift och ansvar. Den outtalade utgångspunkten är att staten har allmakt nog att klara av detta.