Nyligen inträffade en stor bokrealisation. Jag köpte Iliaden som genant nog saknades i mina bokhyllor. Den visade sig bestå av 450 sidor djup lärdom på hexameter om några månaders händelser mot slutet av det trojanska kriget mellan greker och trojaner, ett krig som totalt pågick i tio år för tretusen år sedan.
Två läkare har fått sina liv förstörda av den svenska staten. Staten, som utgörs av bland annat riksdagen, domstolarna och polismyndighet, bär ansvar för de fel som begåtts. Det är en katastrof, inte enbart för de två läkarna, utan framför allt för den svenska staten och dess institutioner som skapat situationen. En rättsstat kan beskrivas som den enskildes rättsliga skydd mot staten själv. När någon är misstänkt för ett brott ska befattningshavare vid polis eller åklagarmyndighet inte kunna lämna ut uppgifter om fallet eftersom det kan bidra till att stämpla misstänkt person som skyldig och till att hetsa upp en aggressiv stämning mot den misstänkte. Det kan påverka den rättegång som kommer efter ett åtal. I läkarnas fall kunde tidningar dock skriva om fallet under de fyra år som förundersökningen pågick hos polis och åklagare. Uppgifter läckte helt lagligt från någon som deltog i förundersökningen.
Troligen har tänkare i alla tider besvärats av att man liksom aldrig kommer fram till någon slutgiltig sanning. Det beror på att världen är ett kaos och att varje teori människan gör sig för få tillräcklig ordning för meningsfullt handlande är ofullständig och felbar. Så är det till och med inom den mest sanningssökande och empiriorienterade tankefältet av alla, nämligen naturvetenskapen. Isaac Newtons formuleringar av fysikens lagar gällde som högsta sanning under några hundra år. Sedan bestämde sig människan för att skicka ut saker i rymden och då behövdes nya fysiska lagar (som Albert Einstein lägligt nog redan hade kommit på).
Simona och Jimmie har skakat hand på återupprätta kunskapsskolan, Mycket lovvärt. Men vad behöver göras? Hur återskapa kunskapsskolan? Via staten eller marknaden?
Simona och Jimmie tror att en åtgärd är att skolväsendet förstatligas. Är det verkligen mer statlig inblandning som behövs? Staten (miss)sköter redan idag viktiga funktioner genom diverse skomyndigheter som lärarutbildningen, Skolinspektionen och Skolverket som producerar bl.a. läroplaner. Skolväsendet behöver mindre stat och mer frihet och rörelseutrymme för lärare och skolledare.
Alla vi som fått vår kunskap om islam genom studier av Herr Omar i Ture Sventon-böckerna har en del ytterligare att inhämta. Särskilt angeläget verkar detta just i dessa dagar när så många européer, inte minst svenskar, tycks anse att kriget i Iran står mellan ett antal vilseledda muslimer och å andra sidan president Trump och att Trump, vad svenskarna anbelangar, gärna kan förlora eftersom han är så äcklig och använder så fula ord. Jag för höra det varje dag. Jag letade därför fram den här gamla texten för återanvändning.
”Vi gillar olika” trumpetade Aftonbladets dåvarande chefredaktör Jan Helin ut när det stod klart att Sverigedemokraterna skulle bli en kraft att räkna med i valrörelsen 2010.
”Vi gillar olika… för vi gillar inte främlingsfientlighet.” Underförstått: Om du understår dig att rösta på SD så är du främlingsfientlig och gör ”Sverige kallare”, gubevars. Som om ett samhälle skulle bli kallt och ogästvänligt av att ställa krav på invandrare, hävda majoritetsbefolkningens rätt till sin kultur och sin historia, erkänna att det finns en svenskhet.
Låt mig börja med en bekännelse: jag är ingen neutral iakttagare.
Jag har tillbringat tid på tillräckligt många av dessa platser — i kaféer i Hebron, Ramallah, Diyarbakır, och på gatorna i Jerusalem och Tel Aviv — för att ha utvecklat något mer än en åsikt. Snarare en tydlig preferens. Kanske till och med lojalitet.
Ett kafé är aldrig bara ett kafé. Det är ett socialt kontrakt som blir synligt om man sitter tillräckligt länge — vem som platsar, vem som tvekar, vem som talar fritt och vem som avbryter sig själv mitt i en mening. Vem som rör vid vem, och vem som låter bli.
När jag bodde ett år i Paris 1983 – 1984 talades det ibland om Libanon, ofta mer specifikt om Beirut. Det som alldeles nyligen (det kändes så i många beskrivningar) kallats för Levantens Paris var sargat av inbördeskrig. Den trevliga och fredliga staden Beirut med sitt franskinspirerade kaféliv, sina badstränder och sitt sprudlande nattliv var 1983 i stora delar en sönderbombad ruin. Olika grupper stred mot varandra, riktig väpnad kamp på liv och död. Flera massakrer av civila hade förekommit.
En stor del av människors kommunikation består av floskler, alltså standardiserade utlåtanden av oklar betydelse. En sådan floskel är just att demokratin är hotad. När jag förberedde den här krönikan upptäckte jag till min förvåning att jag redan tre gånger tidigare med några års mellanrum hade publicerat texter med samma rubrik som denna och att budskapet då varit detsamma som det jag nu lägger fram. Så går det när man ska försöka tänka nytt; man återupptäcker bara sina egna gamla käpphästar.
Aftonbladets ledarskribent Gabriella Kärnekull Wolfe vill att vi ska bli radikalt tillitsfulla mot främlingar. Vi ska möta ”hoten” från Jimmie Åkesson, och andra som värnar svenska intressen före godhetssignalering, med att helt enkelt förutsätta att alla vill oss gott.
Tack men nej tack. Handhjärtats och tillitens tid är över. Däremot kan jag direkt säga att jag känner en radikal misstro mot Gabriella Kärnekull Wolfe och exakt alla andra som ger uttryck för samma djupt förvirrade tankegångar.
Jämlikhet är väl bra
lika lön skall alla ha.
Usch för dem som tjänar mer!
Hoppas de inte blir fler.
Miljonärer ogillar jag stort
de skall alla bort.
Att försöka följa och förstå kriget i Mellanöstern och begripa vad som utspelar sig mellan kontrahenterna Iran, USA och Israel (som av några, till exempel de internationella opinionsbildarna journalisten Tucker Carlson och statsvetaren John Mersheimer, anses styra den amerikanska krigspolitiken) är ingen dans på rosor. Detta gäller desto mer för en sådan som jag, som knappt vet något, framför allt inte om krig och världspolitik, och därför måste fånga upp och dra slutsatser av vad de sakkunniga hävdar. Det underlättas av att experterna har så diametralt motsatta uppfattningar att jag vågar tänka lite själv utan att riskera att göra bort mig totalt. Vad jag än kommer fram till så finns det världsberömda tänkare som instämmer.
Jag har inte noterat något tillräckligt övertygande och slutgiltigt eftersnack om covidpandemin. Kanske har det inte förekommit något seriöst eftersnack, kanske har jag bara inte begripit det. Det finns mycket som jag skulle vilja få klarhet i. Var den svenska pandemipolitiken så unik som jag fått för mig (alltså att vi inte som flera andra länder ansträngde oss för att isolera medborgarna för att de inte skulle smitta varandra)? Vem var det som höll i taktpinnen, var det smittskyddstjänstemännen eller politikerna (eller läkemedelsindustrin)? För att bringa någon ordning i den härva som råder i mitt huvud på dessa punkter bevistade jag häromdagen en glest besökt offentlig diskussion som leddes av Folkhälsomyndighetens förre chef Johan Carlson i närvaro av en regionpolitiker samt några myndighetspersoner.
När Simona Mohamsson och Liberalerna den 13 mars 2026 presenterade Sverigelöftet och tog bort den röda linjen mot SD, valde stora delar av medierna att fokusera nästan uteslutande på intern splittring, avhopp och de kritiska rösternas klagan. Rubriker om ”kaos”, ”sorg”, ”svek” och ”implosion” dominerade. De känslostyrda som saknade en egen överlevnadsstrategi för partiet fick stort utrymme, medan den stora strategiska och sakliga vinsten med beslutet knappt nämndes.
I årets första nummer av skattebetalartidningen Sunt Förnuft avslöjas med påtagligt ogillande att staten har vuxit med mer än 70 000 anställda, nästan 40 procent, sedan år 2008. (ChatGPT påminner vid förfrågan att man inte ska glömma att det utöver staten också finns kommuner och regioner och att dessa under perioden vuxit med ungefär 250 000 anställda vilket motsvarar runt 20 procents ökning.) Tidningen resonerar sedan vad denna vidunderliga tillväxt kan bero på, dock utan att riktigt få korn på några tidigare obekanta tolkningar.
Ett tjockt kuvert från Falu Tingsrätt damp plötsligt ner i min brevlåda. Innehållet – en pappersbunt på närmare 100 sidor – redogjorde i detalj för ett rättsfall gällande ”grovt fordringsbedrägeri”. Riktigt intressant läsning, faktiskt. Jag hann komma en bra bit in i kompendiet innan jag insåg att jag var en av målsägarna.
För fyrtio år sedan skrev jag en bok om svensk historia – På spaning efter Moder Sveas själ – med en storartad teori om ett 250-årigt cykliskt mönster varav Sverige fått uppleva nästan tre kompletta cykler sedan Birger Jarl kom till makten omkring år 1250, nämligen feodalismen, nationalismen och den cykel som nu håller på att ta slut, industrikapitalismen. (Bilden visar historiens eller historieskrivningens gudinna, musan Clio.)
I Matteusevangeliet 7:5 uppmanar Jesus oss att “ta först bort bjälken ur ditt eget öga, sedan kan du se klart och ta ut flisan ur din broders öga”. Det är en del av Bergspredikan och en känga mot hyckleriet i att se problem hos andra, när problemen hos oss själva är större. Jesus lär oss att i första hand hantera våra egna brister innan vi kritiserar andras. Svensk media skryter gärna om hur låg korruption vi har i Sverige och pekar finger åt länder som Ungern. Här vore viss självkritik på sin plats.
Någon frågade mig vilka tre saker jag skulle göra om jag vore statsminister. Det vet jag. En av dem vore att ändra skolpolitiken. Här är ett tal jag skrev för femton år sedan till dåvarande utbildningsminister Gustav Fridolin (utan att han bett om det). Texten är ett linjetal som jag tyckte att Fridolin borde hålla inför samtliga Sveriges lärare.
Jag vågar påstå att inget avgörande har skett i svensk skolpolitik sedan dess och därför publicerar jag det igen.
Att Påve Leo XIV i sin välsignelse (Urbi et Orbi) under påsken uppmanade alla de stridande nationerna och grupperna i världen att lägga ner sina vapen och välja fred kan inte ha varit mer än väntat för oss alla. Ty, det ingår liksom i hans ”gudomliga” arbetsbeskrivning att predika fred och en överväldigande majoritet av mänskligheten vill givetvis inget annat än detsamma.
Jag har länge stört mig på Vatikanens politiska utspel. Det började redan under Franciskus tid, när han efter Hamas attack 7 oktober skamlöst poserade intill en krubba där Jesusbarnets svept in i en palestinasjal. Det har inte blivit bättre under påven Leo XIV.
Jag insisterar inte på att jag har rätt i en angelägen fråga som rör möjligen aktuella förändringar i de jordiska civilisationernas relativa hackordning. Jag har emellertid lärt mig att det jag bedömer vara ”rätt” i sådana frågor – i det akuta fallet att USA och kanske Israel har dragit det kortaste strået och skurkstaten Iran det längsta i den nu pågående fejden kring Persiska viken – inte bestäms så mycket av vetenskapliga teser och lärt folks funderingar som av mer djupt liggande och svåråtkomliga emotionellt grundade övertygelser.
Ebba Busch valde, som första (eller åtminstone en av få) politiker att rakt ut ifrågasätta SVT:s opartiskhet när hon ställdes inför starkt vinklade frågor. Det fick de grötmyndiga bossarna på skattefinansierade public service, och deras likar i main stream-medierna, att gå i taket. HUR vågade Busch ifrågasätta något så heligt som en journalist? Men det gjorde hon – och det fick SVT Nyheters ansvariga utgivare Karin Ekman att se rött. Hon kände sig manad att skriva en politiskt färgad krönika om saken.
Denna text kommer att utmynna i en paradox som, liksom naturen och livet i allmänhet, inte har någon rationell förklaring utan måste tillskrivas tillvarons återstående mysterier.
Politiker som Annika Strandhäll, som tillbringar mer tid på sociala medier än i den faktiska politiken, borde bli av med sina upphöjda positioner. Och kom nu inte och säg att det är Strandhälls jobb att sitta och skriva hysteriska och oborstade inlägg på X. Det är det inte. Det är visserligen allmänt att S har sin egen trollfabrik, vars anställda har som uppgift att propagera för S-politiken, men Strandhäll är ju inte en av dem – i alla fall inte officiellt. Ändå tycks hon tillbringa all sin vakna tid på X och andra sociala medieplattformar. Och ju senare på kvällen – desto högre tonläge.
Vi slarvar med orden. Om någon försynt undrar om det finns mänskliga raser blir han gärna hållen för nazist trots att mänskligheten till nyligen ansett det självklar sak att mänskliga raser existerar. Tänk bara på Statens institut för rasbiologi som inrättades för mindre än hundra år sedan efter riksdagsmotioner av bland andra en socialdemokrat och en bondeförbundare, alltså centerpartist. Institutet fortlevde som självständig, statlig institution fram till 1958 då det uppgick i Institutionen för medicinsk genetik vid Uppsala universitet. Den institutionen finns fortfarande även om den kanske slutat mäta skallar. Tänk även på amerikanska sjukhus som brukar kräva angivande av rastillhörighet på inskrivningsblanketterna.
Det är en gammal erfarenhet att vetenskapliga discipliner, när de får politisk betydelse, tenderar att förändra karaktär. Klimatvetenskapen utgör i detta avseende ett närmast skolboksmässigt exempel.
Under större delen av sin historia var klimatforskningen en i grunden försiktig verksamhet. Man arbetade med osäkra data, ofullständiga modeller och en djup respekt för klimatsystemets komplexitet. Huvuduppgiften var att förstå jordens klimat. Ingen seriös forskare kunde knappast föreställa sig att göra anspråk på att med någon större precision kunna förutsäga vare sig temperaturutveckling eller dess regionala konsekvenser. Detta hindrade dock inte att man redan tidigt drog den rimliga slutsatsen att ökade växthusgashalter kunde innebära potentiella risker värda att beakta.
För en månad eller sex veckor sedan låg den iranska mullah-regimen illa till. En folklig resning höll på att samla sig. Trump hade hyllat de upproriska iranierna och mer eller mindre lovat dem amerikanskt stöd. Amerikanskt och israeliskt stridsflyg stod mullrande redo att bomba sönder den iranska krigsmaskinen inklusive några hundra viktiga personer ur landets politiska ledning. Även om Trump inte hade förklarat sina militära avsikter särskilt exakt så hade västerlandet hygglig tillförsikt om att de allierade, således USA och Israel, skulle ”vinna” kriget.
Den senaste konflikten mellan USA och Iran har åter aktualiserat frågan hur man skall förhålla sig till länder med helt andra religiösa, kulturella och sociala förhållanden. Att USA och Iran inte kan förstå varandra är en eufemism. Endast en tillnärmelsevis obotlig naiv idealist tror att USA och Västvärlden kan omvandla den muslimska världen till att omfatta västvärldens värderingar. En amerikansk president existerar bara i 4-8 år sedan kommer en annan med inte sällan andra uppfattningar. Det är bara att jämföra de två senaste seniora inkubenterna. Den muslimska världen är till skillnad närmast evig och ändras i grunden inte alls. I flera avseenden gäller liknande för judendomen. Det enda förnuftiga råd man kan ge är att begränsa alla kontakter och alla beroenden till ett minimum med den muslimska världen.
Det är en retorisk fråga. Ni anar säkert att jag antyder det sistnämnda. Och inte bara antyder, för den delen, utan påstår. Inte för att alla avsnitt av P3 Historia är fyllda av myter, halvsanningar och direkta osanningar – där finns också en hel del guldkorn – men tillräckligt många för att historierevisionism passar bättre som rubrik.
DET GODA SAMHÄLLET 